Hemma igen
HEJ HEJ HALLÅ VÄNNER!
jag har varit i fjällen i en vecka, så det är därför jag inte har kunnat uppdatera!
sorrylorry.
skriver mer ikväll, är trött som en gris.
peace n' love
jag har varit i fjällen i en vecka, så det är därför jag inte har kunnat uppdatera!
sorrylorry.
skriver mer ikväll, är trött som en gris.
peace n' love
Jag vet. Du vet. Den där psykologen vet också.
djupa sår. överallt. i mitt minne, i mitt huvud.
precis som på dina armar.
sår, som aldrig kommer försvinna ifrån dig. det ser ut som det, men det kommer alltid finnas kvar.
rakblad som skärde in i din bleka, smala arm.
varför vännen?
jag älskade dig hela tiden.
du gör mig rädd, människa.
jag kommer ihåg vartenda litet ord du sa till mig. jag sparade orden. dom fastnade på min näthinna på något sätt. dom finns fortfarande kvar, men riskerar hela tiden att bli raderade. massa spam hela tiden. så himla fejk.
hur kan det vara så stor skillnad? 1 år, ett endaste år i hela universum. hur fan kan det hända så mycket saker?
jag vet inte hur du mår nu, men jag vet hur du mådde då. när du var äkta. en människa. av kött & blod och inte av plast.
du försöker gömma dig, bakom din mur av förändringar. men jag ser dig fortfarande. jag känner dig, och jag kände dig så väl.
det finns en massa nya människor i både ditt , och mitt liv nu. men det är fejk. fejkfejkfejk.
it's not easy to live when your friends doesn't know the real you.
eller, kan man förresten kalla dom vänner? jag vet faktist inte det. har dom ställt upp för dig? nej. gillar dom dig på riktigt? nej.
för exakt ett år sedan var allting på rätt spår. det hände en massa roligt, visst..lite mindre roliga saker också men vi var alltid alltid tillsammans. och vi stöttade varann i allt. genom allt.
sen vet jag inte vad som hände, men plötsligt var alla på helt olika spår. och alla förändrades genom den resan.
fast vi alla hade samma mål, så tog vi ändå olika vägar? det blev fel någonstanns där på mitten. i det här inlägget också. det är väldigt patetiskt, och välsigt snurrigt och ingen fattar någonting.
men iallafall? låt inspirationen flöda , säger alltid min handledare. okejokej svarar man då och så skriver man en påhittad ful dikt om kärlek och bla bla. sagor om prinsar & prinsessor som levde lyckliga i alla sina dagar.
sånt finns ju inte, inte på riktigt. det är bara någon med en jävlig massa fantasi som har suttit och kommit på allt det där. bara för att barn inte ska veta sanningen från början.
vi är uppvuxna med lögner. inget var sant. tänk om vi skulle säga typ "nej du kommer bli sviken, dumpad, dina föräldrar kommer dö någon gång, du kommer kanske få en jättefarlig sjukdom och dö eller så dör du i en olycka"
inga barn skulle bli mer än typ 5 år då, dom skulle seriöst ta självmord.
men vaför är ingen ärlig? varför har ingen sagt sanningen tidigare?
VARFÖRVARFÖRVARFÖR?
så nu, nu lämnar jag den där skiten & alla dina lögner.
och det känns så jävla bra att det finns inte.
för jag är starkare än dig.
hur kan det vara så stor skillnad? 1 år, ett endaste år i hela universum. hur fan kan det hända så mycket saker?
jag vet inte hur du mår nu, men jag vet hur du mådde då. när du var äkta. en människa. av kött & blod och inte av plast.
du försöker gömma dig, bakom din mur av förändringar. men jag ser dig fortfarande. jag känner dig, och jag kände dig så väl.
det finns en massa nya människor i både ditt , och mitt liv nu. men det är fejk. fejkfejkfejk.
it's not easy to live when your friends doesn't know the real you.
eller, kan man förresten kalla dom vänner? jag vet faktist inte det. har dom ställt upp för dig? nej. gillar dom dig på riktigt? nej.
för exakt ett år sedan var allting på rätt spår. det hände en massa roligt, visst..lite mindre roliga saker också men vi var alltid alltid tillsammans. och vi stöttade varann i allt. genom allt.
sen vet jag inte vad som hände, men plötsligt var alla på helt olika spår. och alla förändrades genom den resan.
fast vi alla hade samma mål, så tog vi ändå olika vägar? det blev fel någonstanns där på mitten. i det här inlägget också. det är väldigt patetiskt, och välsigt snurrigt och ingen fattar någonting.
men iallafall? låt inspirationen flöda , säger alltid min handledare. okejokej svarar man då och så skriver man en påhittad ful dikt om kärlek och bla bla. sagor om prinsar & prinsessor som levde lyckliga i alla sina dagar.
sånt finns ju inte, inte på riktigt. det är bara någon med en jävlig massa fantasi som har suttit och kommit på allt det där. bara för att barn inte ska veta sanningen från början.
vi är uppvuxna med lögner. inget var sant. tänk om vi skulle säga typ "nej du kommer bli sviken, dumpad, dina föräldrar kommer dö någon gång, du kommer kanske få en jättefarlig sjukdom och dö eller så dör du i en olycka"
inga barn skulle bli mer än typ 5 år då, dom skulle seriöst ta självmord.
men vaför är ingen ärlig? varför har ingen sagt sanningen tidigare?
VARFÖRVARFÖRVARFÖR?
så nu, nu lämnar jag den där skiten & alla dina lögner.
och det känns så jävla bra att det finns inte.
för jag är starkare än dig.
Jag hatar att skriva rubriker
"man får inte vara feg, då tar man inga steg
våga visa det man gjort, så kan man kanske bli något stort."
visst är den ganska gullig? haha.
I couldn't act like you
too many things are missing, and there's a tear in my eye.
Lite humor i den här för tillfället väldigt känslofulla bloggen.
Fix you och lite tjafs.
jag känner trygghet i dig, jag känner mig säker fast jag egentligen är ute och springer på farlig mark just nu.
det går inte att sluta tänka, fast jag skulle helst vilja stänga av hela hjärnsystemet ibland.
för det är så otroligt meningslöst att tänka. ibland, inte alltid.
"High up above or down below
when you're too in love to let it go
but If you never try you'll never know
Just what your worth"
Rädsla?
Man vågar mycket mer än man vågar.
Världen kan vara mycket mer om man bara vågar kasta sig ut.
Jag är jätterädd, men jag är inte rädd för att vara rädd, utan ser det som en del av livet.
Man kommer aldrig sluta vara rädd.
Alla är rädda.
Skillnaden är att de som lyckas med det de vill vilar i rädslan istället för att låta den hindra dem.
Och för var gång man går över gränsen för det man vågar, lär man sig vilken energi det ger.
Världen kan vara mycket mer om man bara vågar kasta sig ut.
Jag är jätterädd, men jag är inte rädd för att vara rädd, utan ser det som en del av livet.
Man kommer aldrig sluta vara rädd.
Alla är rädda.
Skillnaden är att de som lyckas med det de vill vilar i rädslan istället för att låta den hindra dem.
Och för var gång man går över gränsen för det man vågar, lär man sig vilken energi det ger.