varför ?
Men det enda som behövdes var en hand, som bara fick allt det där att bli ljust igen.
Den handen försvann. Och nu hänger jag där, och klamrar mig fast i kanten. Det skulle räcka med en fot, en fot på mina händer som får mig att släppa.
Eller snarare tappa, tappa taget som jag trott att jag haft.
All ångest, rädsla & sorg. Som fått plats i en enda människa. Några av dom där läskigaste känslorna.
Som får en att förlora så mycket kraft. Kraft som jag vill använda till annat än att gråta och skrika. Man skriker, ingen hör, ingen lyssnar, ingen bryr sig.
Vad ska man göra ?
Ingenting av det där kommer någonsin försvinna ur mig. Det kommer sitta fast. Det har fastnat.
Ett slag, ett enda stort mörker.
Kommer det bli bra någon jävla gång eller ?
Vad är det som har hänt? :/ Att falla ner i ett stort svart hål måste nästan vara ångest, längtan, eller att man inte kan uppfylla något. Här där jag bor var det en tjej som för inte så länge sen åkte med moppen hem från en kompis, hon blev bländad av solen och åkte rakt in i tågbanans grind (den som åker ner) hon körde rakt in i den och flög själv in vid spåret, precis när hon skulle resa sig kom tåget. Hon dog, och hennes "nästan" pojkvän tänkte göra det samma, men bestämmde sig för att vara stark mot henne. Livet är så orättvist.
Gud vad sorgligt!
Fyfan. Mina problem är inte direkt så stora, men dom gör ont.
Livet är verkligen orättvist. Men man kan inte göra något åt det utan bara göra det bästa utav situationen. Det är inte alltid så lätt som det låter.
Tack för din kommentar, den betydde nog mer än du trodde.