En ärlig inblick i Hanna Fridh's liv

lämnad, bortglömd, sårad.
mer död än levande.

det var längesen. alla minnen jag trodde att jag hade slängt fanns tydligen kvar. jag har på något sätt lyckats lagra dom i någon liten del av min hjärna som jag inte ens trodde fanns. varenda gång man tänker på dom där stunderna vill man bara sjunka ihop i ett hörn och gråta. och hoppas på att minnena följer med tårarna. bortbortbort. jag vill inte tänka. jag vill inte känna. jag vill vara helt iskall & känslolös för dom där känslorna man bara mår dåligt av. jag behöver dom inte. det vore bättre att bara känna lycka, kärlek & solsken hela tiden.
eller?
nej , kanske inte. skulle jag uppskatta att vara riktigt jävla glad nån gång ifall jag alltid var glad?
nej, typ inte. det är det som är problemen.
man måste kanske våga vara i dom där peridoerna. problemen.
för att kunna gå ut ur dom och vara dubbelt så stark, och med en massa erfarenhet.
hallå, jag är 13 år liksom. mitt liv tar inte slut nu, innan jag ens har lärt mig hantera sakerna.
jag kände mig vilsen, borta & visste aldrig hur jag verkligen ville ha det.

men jag vet nog det nu. och jag är nog en mer självsäker människa nu än jag någonsin varit.
life goes on.

så är det bara. allt går att fixa, nästan allt iallafall.

"går det att laga trasiga känslor med silvertejp?"

det finns så mycket i livet man kan ta del av, så att ge upp när man inte ens har upplevt en fjärdedel är bara att glömma.

peace out, and take care.
Hanna